Småsjuk och tussig

Alla människor
tittar på henne. Men ingen säger någonting.
Ingen frågar vad som hänt eller om de kan hjälpa till.

Jag känner att jag inte alls borde skriva här nu, men jag kan inte bara sitta och stirra in i väggen. Men naturligtvis, jag kan inte bara sitta och vänta på roligheter.

Jag vill vara mitt i ingenstans, känna dina armar runt min midja och varma vindpustar på min hals.
Där.
Du kan kyssa mig i all evighet.
Självklart är det här total nonsens för er. Men jag vet.
Att den enda person som borde förstå det här.
Han förstår.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0