Han var vild. Han var feber.

Kan jag få låna en känsla?
Om jag lovar att aldrig ge tillbaka den igen.

Det är en falsk etikett som klistrats fast i min panna.
Det var ju erat sätt att rädda er själva, Aldrig stiga av era höga hästar som hållit er uppe. 
Jag har burit det med tålamod. Låtsas som att jag inte visste bättre.
Tappat initiativ, självrespekt och sålt mitt blod.
Jag har varit som en låst port med nyckel i. Förnedrad. Hjälplös.

Men bakom dina oskrivna rader tänker jag sitta. Alltid.
Spirande. Nyfiken.
Sorgfri.
Alltid i ditt bakhuvud.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0