En avbruten pusselbit.

Det händer så mycket, allt flyter ihop och går i 180. Och jag kan inte förklara det med ord. Inte alls. För mina närmaste måste det verka lite turbulent.

Det var idag, på coop, när jag och min pappa stod och diskuterade om vilket hushållspapper som var bäst som allt detta sköljde över mig. Och vänder jag mig om ser jag bara en rad olika händelser. Stora och små beslut, intensiva möten, sova tillsammans, sova ensam intryckt mot sin vägg, kärlek och sorg. Händelser som egentligen ska få mig att växa som person.

..men jag tror inte att jag har varit så liten någongång.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0