Jag hatar att du gjorde mig beroende.

Jag somnade på soffan och vaknade av strykningar på kinden.
Men där fanns ingen. Bara jag.
Det var inte tyst.
Det var susningar, viskningar och tunga andetag.
Men det var första gången som jag inte var rädd.
Alla hjärtklappningar och hastiga andetag bara försvann.
Av din närhet.

Jag vet.
Att när du är här, då är jag är trygg.
Du hjälpte mig inatt, och för det är jag evigt tacksam.
Jag älskar dig.
Fastän jag aldrig har sett dig.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0