Rädsla. Smärta. Närhet. Elakhet. Olycklig Inprogrammering.

Känslor.
Det finns så mycket ord om att försöka vara den människa jag är.
Tillsammans. Fast mest om ensamhet.
Och att försöka komma överens med den.

Jag behöver vara den första som ser dig på morgonen.
Jag behöver dina lockar över mig och jag behöver vara mellanrummet i dina andetag.
Jag behöver spegla mig i dig.

Och när någon rubbar den balansen är det rädslan för något som gör ont som driver mig till elakhet.
Men som jag kämpat, för att känna respekt.
Kanske är det bara sunt att inte respektera någon som inte förtjänar det.
Samband?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0